torsdag 3 november 2011

Home sweet, sweet home

Hör ni också till dem som tycker att folk som intervjuas på flygplatser för att de fastnat någonstans i ett annat land där det är kaos (typ snökaos, ask-kaos, övrigt kaos) är lite fåniga som bara "det är värsta mardrömmen, vi vill bara komma hem, vi får ingen information, vi har väntat här i 18 timmar nu". Tycker ni att dom är lite fåniga? Man bara, hallå, hur jobbigt kan det va, skaffa perspektiv!
Jag tycker inte att de är fåniga längre. Inte efter helgens snökaos i NY (snökaos i NY = normal vintersnö i Sverige). Med inställt flyg, noll info och den enda hjälpen ett telefonnummer man skulle ringa, men som inte fungerade. Med ingenstans att bo (ok ordnade sig, men ändå) och inte veta när man får komma hem (efter tre veckor på resande fot hade jag hemlängtan, mycket stor hemlängtan). Hur irri??
Vi kom ju hem, man vet ju att man kommer hem nångång, men inte när eller hur. Som om vi inte sett nog med flygplatser under resan (8st) så fick vi även se Düsseldorf på väg till Arlanda, som icing on the cake så att säga.
(En skitstörig grej med amerikanska flygplatser är de där som jobbar där som nån slags "organisatörer", eller ordningsvakter. Som tyckte vi var jätteirriterande när vi som ville komma hem ställde oss i en jätteklunga för att lyssna på vad den där SAS-representanten hade att säga dagen efter kaoset och alla ville hem ännu mer. Som höll på att bara "folks, why are you standing here? there is no information for you anyway, move so people can pass, please". Argh, höll på att skrika "shut up så vi får lyssna på nån som verkar vettig för en gång skull, sluta leka nån slags polis, loooser". Fast det gjorde jag ju så klart inte, utan ställde mig sedan snällt i kö i fyra timmar för att kanske få en plats på en flight till Düsseldorf. Och det gick ju bra.)
/Nickan